Susanne Gunnarsson

I Katrineholm, där Susanne Gunnarsson växte upp, var kanot vad fotboll är för många andra städer och hela somrarna lekte ungdomarna nere vid kanothuset. Men efter ett tag blev leken till allvar för Susanne, och efter avslutad karriär kan hon stoltsera med de sammanlagda 17 VM- och OS-guld hon erövrat på såväl maraton- som sprintsträckor. Den där lekfullheten, menar Susanne, är vad som var nyckeln till hennes framgång.

– När jag växte upp var jag en tjej full med energi, som höll på med ganska många sporter utöver kanot. Jag spelade fotboll, volleyboll, badminton och så sprang jag lite. Men när jag väl närmade mig slutet av högstadiet så började jag känna jag att jag ville satsa på bara en idrott. På den tiden var jag väl inte jätteduktig på kanot, men paddling var väldigt stort i Katrineholm där jag växte upp. Hela sommarlovet spenderade jag och mina kompisar nere i kanothuset och lekte – på nätterna paddlade vi och på dagarna pallade vi äpplen. Så på den vägen blev det till slut att jag valde kanot, och började plugga på kanotgymnasiet.

Hemmaklubben, och dess avslappnade och lekfulla inställning till idrottsutövande, har varit en stor bidragande faktor till hennes framgångsrika karriär, säger Susanne.

– Katrineholms Kanotklubb var som ett andra hem för mig. Jag levde där nere, och trots att jag inte skulle träna åkte jag dit för att bada, spela kort eller leka. Även träningarna var väldigt lekfulla, och det var sällan man följde ett specifikt träningsprogram. Istället var det mycket “naturlig träning” och lek – man åkte och paddlade mitt i natten, man övade på att stå i kanoten, och man paddlade utan paddel. Idag skulle man säga att det var grym träning, men det förstod man inte då. Då var det bara lek.

Idag skulle man säga att det var grym träning, men det förstod man inte då. Då var det bara lek.

Men allting var inte lek nere vid kanothuset, menar Susanne, utan Katrineholms Kanotklubb stod även för en viktig del av hennes uppfostran.

– Alla ungdomar hade en otroligt stor respekt för klubbens ordförande, Rolf Lundström, och kassör, Ragnar Falk. Vi var ganska busiga på den tiden, och när man gjorde något som inte var rätt sa de ifrån. Alla var livrädda för dem, och sprang så fort de kom gående, säger Susanne skämtsamt och fortsätter:

– Men samtidigt såg man upp till dem något oerhört, och de betydde allt för mig under uppväxten. De uppfostrade mig, och lärde mig vad som är rätt och fel. Mycket såg jag även upp till mina tränare Lars-Erik Zeke Moberg, och Rolf Lundströms dotter Ann-Sofie. De var väldigt duktiga på 70-talet och blev stora förebilder för ungdomarna i klubben. Man såg hur de tränade, och all den tid de lade ner för att bli så bra som de var.

Katrineholms Kanotklubb bestod inte bara av ungdomar, utan Gunnarsson beskriver medlemmarna som en härlig mix av gamla och unga.

– Katrineholms Kanotklubb var en väldigt stor förening på den tiden, både på tjej- och killsidan. Bara i mitt lilla gäng var vi kanske fem eller sex personer som byttes ut lite om vartannat i takt med att folk började och slutade. Våra tränare i sin tur var kanske bara tio år äldre en oss, men vi såg dem som vuxna. Sedan fanns det de allra äldsta, som kanske var mellan 50 och 60 år, som kom ner och paddlade med oss ibland. Så det var väldigt blandat i klubben, vilket jag tycker var jättebra och väldigt nyttigt. Jag minns att vi alltid tjatade på de äldre för att vi tyckte att det var orättvist att vi var tvungna att ha flytväst, medan de slapp. “Vi är gamla, och behöver inte flytväst”, svarade de då, skrattar Gunnarsson.

Lekfullheten som präglat Susanne Gunnarssons unga idrottskarriär är en bristvara i dagens ungdomsidrott, menar hon som själv är aktiv som tränare idag.

– Nu för tiden saknas det spontana och lekfulla i träningen, som var hela grunden till idrottandet på min tid. Det kommer inte längre på tal att åka ut och paddla utan paddel eller att försöka göra så många armhävningar man kan. Istället får barnen skjuts till träningen där de genomför sitt förutbestämda pass, och sedan blir de hämtade av föräldrarna igen. Här har man missat en viktig del i ungdomsidrotten, anser jag. Det är genom leken som man kan se vilka som har koordinationen, och vilka som kan behöva lite extra hjälp.

Det är genom leken som man kan se vilka som har koordinationen, och vilka som kan behöva lite extra hjälp.

För att kunna förändra ungdomsidrotten till det bättre krävs dock mer engagemang från föräldrarsidan, fortsätter hon:

– Jag avgudar människorna som jobbar ideellt. De som lever för sin klubb och för barnens idrottsutövande är helt fantastiska, tycker jag. Men kanske är de för få. Idag finns helt enkelt inte tillräckligt många föräldrar som har tid över att lägga på föreningen. För att lyckas göra ungdomsidrotten mer lekfull och kravlös igen tror jag att vi behöver fler entusiastiska föräldrar som bryr sig om alla barn, och inte bara sina egna.