Niklas Jihde

Många kanske främst känner igen honom som programledare och sportjournalist för såväl NHL-hockey som Premier League-fotboll, men faktum är att han har större idrottsmeriter än de flesta av de han intervjuar. Niklas Jihde har inte mindre än fyra SM-guld och fem VM-guld med sig från sin innebandykarriär. Detta trots att han inte började med sporten förrän i sina sena tonår.

– Innebandyn kom in väldigt sent i mitt liv. När jag växte upp höll jag på med i princip varenda sport som fanns – däribland främst fotboll, tennis och ishockey som var mina huvudidrotter. När jag var 14 år ungefär valde jag att hoppa av de andra sporterna och specialisera mig enbart på tennisen. Det var egentligen först när jag började tröttna på tennisen vid 17 års ålder som innebandyn kom in som ett substitut. På den tiden var innebandyn fortfarande en relativt ung sport, och inte i närheten så stor som de andra idrotterna jag hade utövat, men för mig blev det en jackpot.

Niklas menar att det var gemenskapen och glädjen som lockade mest med innebandyn.

– Jag, som hade stått och kämpat själv på tennisbanan fyra timmar om dagen, flera dagar i veckan, älskade att få vara med i ett lag igen. Det kastade mig tillbaka till barndomen då jag var aktiv i flera lag i olika sporter, och hade en massa kompisar. Jag fick tillbaka glädjen för idrottandet helt enkelt, och sedan den dagen var det bara innebandyn som gällde för mig.

Jihde började spela innebandy i Hovshaga AIF, och det var även i den klubben som hans karriär tog raketfart.

– Hovsahaga var egentligen bara en liten kvartersförening i Växjö där jag växte upp, som alla mina polare och min storebror Johan lirade i. Så jag hakade på bara för att få spela lite med mina kompisar, men blev ganska snabbt uppslussad till elitverksamhet och fick spela med A-laget. Hovshaga var, trots sin storlek, en väldigt proffsig klubb och bara två månader efter att jag börjat med innebandy fick jag spela i Superligan. Det var en lite annorlunda väg kanske, men otroligt häftigt. Jag minns min första match i elitserien, då jag inte hade någon aning om hur reglerna fungerade ens. Folk bara skrattade när jag blev utvisad för att jag inte visste om att det var förbjudet att spela utan klubba.

Folk bara skrattade när jag blev utvisad för att jag inte visste om att det var förbjudet att spela utan klubba.

Trots att Niklas redan tidigt i karriären fick möjlighet att ta del av innebandyns mer professionella sida menar han att Hovshaga var en fantastisk plattform för kravlöst idrottsutövande.

– I juniorlaget var alla som bara ville lira lite innebandy någon gång i veckan välkomna. Den lilla andel som sedan ville avancera till A- och B-laget fick möjligheten och stöttningen till det. Så det fanns de här olika trappstegen som gjorde att man själv kunde välja vilken riktning man ville ta i sitt spelande – ville man bara spela för att man tyckte det var kul tilläts man göra det, och ville man satsa fick man hjälpen man behövde för att lyckas.

Även om det var i Hovshaga AIF som Niklas hittade tillbaka till sin passion för idrottandet, har han mycket att tacka tennisen och elitsatsningen han gjorde i Växjö Tennissällskap för.

– Växjö TS har betytt allra mest för min karriär, skulle jag nästan vilja påstå. Det var de som lärde mig hur allt fungerar i idrott – hur man ska uppträda, hur man ska ta hand om kompisar och hur man ska behandla motståndare. Det var även genom tennisen som jag fick min vinnarskalle och drivet att lyckas. Jag förstod att om jag ville bli bäst räckte det inte att träna en till två gånger i veckan, utan jag var tvungen att träna hårdare än alla andra – något som jag även bar med mig till innebandyn. Även om tanken inledningsvis bara var att spela med kompisarna för skojs skull, så var det otroligt fördelaktigt att ha med mig allt jag lärt mig från tennisen när sporten väl tog ett stort grepp om idrottssverige, och möjligheten att bli en av de främsta dök upp. Då var det bara att köra på.

I sin idrottskarriär har Niklas haft många stora förebilder och människor som har stöttat honom på vägen mot framgång. Främst vill han framhäva sina ungdomstränare.

– Fredrik, Fidde, Rosengren, som har tränat både Jonas Björkman och Robin Söderling för att nämna få, har haft otroligt stor inverkan på min elitsatsning inom tennis och på min idrottskarriär i stort. Men de tränare jag faktiskt minns bäst är varken de som jag haft i innebandylandslaget ellet som jag vunnit VM- eller SM-guld med, utan jag kommer ju ihåg Sonny och Ronny som var mina fotbollstränare i Mora när jag var sju år. Vi får inte heller glömma ishockeytränaren Leif eller tennistränaren Berra, som jag också hade i mina tidiga idrottsår. Det är ju de namnen jag kommer ihåg, och det tycker jag är viktigt att lyfta fram till alla barn- och ungdomsledare där ute. Många av dem kanske känner att de inte får tillbaka något för all den tid de lägger ner, men de förstår inte vilken stor innebörd de faktiskt har. Alla barn- och ungdomstränare blir ju stora förebilder för sina adepter, som finns med dem hela livet ut.

Alla barn- och ungdomstränare blir ju stora förebilder för sina adepter, som finns med dem hela livet ut.

Men mycket har förändrats med ungdomsidrotten sedan han själv var liten, menar Niklas, som genom sina egna barns idrottsutövande och genom ungdomslaget han tränar i innebandy fått se problematiken på nära håll.

– Det är sån otrolig hets med allt nuförtiden, och ungdomar tvingas ofta specialisera sig alldeles för tidigt. Barn som inte är mer än nio eller tio år gamla pressas att träna en idrott, fyra gånger i veckan, vilket skapar stora problem när de vid 16 års ålder inser att de spenderat hela sitt liv på en idrott de inte kommer att lyckas i. Då har de inte skapat sig något socialt liv utanför träningen, och vet inte längre vad de ska göra med sin fritid, vilket är livsfarligt. Idag kan ju både tjejer och killar idrotta på elitnivå upp till att de är närmare 40 år gamla, så det är helt galet att bestämma vilken idrott man ska satsa på för resten av livet redan som barn. Jag tycker att det är bättre att hålla på länge med flera olika idrotter, och sedan söka rätt väg senare i livet. På så sätt får man ju känna en samhörighet från flera lag och lagkompisar, och kan dra stor nytta av de olika lärdomarna respektive sport ger. Det är bara att kolla på min karriär – jag ville ju bli tennisstjärna, men blev tack vara rätt vägledning och stöd innebandyspelare istället.

För att minska pressen inom ungdomsidrotten krävs stora insatser från såväl föräldrarna som föreningarna, fortsätter Jihde.

– För att ungdomarna ska ha möjlighet att utöva flera sporter samtidigt krävs det att klubbarna samarbetar för att pussla ihop scheman och träningstider, istället för att tävla om de aktivas tid. Föräldrarna måste också vara mer delaktiga i sina barns idrottsutövande, och genom olika föräldrargrupper och -möten se över hur de kan hjälpa sina barn på bästa sätt. Alla tjänar på att barnen är aktiva i flera olika idrotter.