Moa Hjelmer

Bland hennes främsta idrottsmeriter går det att hitta ett imponerande EM-guld och fyra SM-guld på 400 meter slätt, och sedan 2011 är hon även svensk rekordhållare på distansen. Moa Hjelmer visste redan i tidig ålder att det var friidrott hon ville hålla på med, och 23 år och två barn senare är hon nu tillbaka på löparbanorna för att åter elitsatsa. En viktig roll i hennes karriär har hemmaklubben Spårvägens FK, och dess kravlösa inställning till ungdomsidrott, spelat.

– Redan som sexåring började jag spela fotboll, men insåg ganska snabbt att det var betydligt roligare att springa utan en boll framför sig. I ungefär tre år utövade jag de två sporterna parallellt, men som tolvåring gick jag helt över till friidrotten. Jag har alltid tyckt om att springa, och det var det som fick avgöra. Redan samma år som jag började på friidrott sprang jag dessutom helt kravlöst Stockholm Mini Marathon och vann – då insåg jag att jag faktiskt var ganska bra på det också.

Moa har genom hela sin karriär varit trogen Stockholmsföreningen Spårvägens FK, och än idag pryder de ljusblå färgerna hennes tävlingsställ. Även som fotbollsspelare var klubben hennes hemvist, men då under akronymen FF. Detta trots att föreningen inte hade någon välutvecklad ungdomsverksamhet när hon gick med.

– Friidrott på ungdomsnivå är egentligen ganska nytt för Spårvägens FK. Fram till för omkring tio till tolv år sedan erbjöd man knappt någon ungdomsidrott alls, och klubben var snarare en elitidrottsförening som tog sig an aktiva som växt ur sina egna föreningar. Det främsta fokuset låg på seniorer och elitidrottare, och när jag började fanns inte mer än tre små ungdomsgrupper. Det var en väldigt liten del av den totala verksamheten, och inget klubben direkt satsade på. Så småningom insåg man dock vikten av att ha en “egen produktion”, och så startade man en ungdomsverksamhet.

Att Spårvägens fokus till stor del alltid riktats mot seniorerna, menar Hjelmer, är precis vad som har lagt grunden för ett kravlöst idrottsutövande för hennes del.

– Ambitionen för Spårvägen har alltid varit, och är fortfarande, att man ska lyckas som vuxen. Därför har det inte funnits så höga krav på ungdomarna, och det har betytt väldigt mycket för mig i min tidiga idrottskarriär. Friidrott har för mig alltid varit väldigt kravlöst och lekfullt på något vis, och det har alltid skett på mina egna villkor. Jag har tillåtits att utvecklas i min egen takt, vilket jag tror är en stor anledning till att jag är aktiv än idag. Det är en väldigt viktig del av idrotten – att få utöva sin sport utan externa krav, men samtidigt få möjligheten att avancera om man vill det. Att Spårvägens FK inte har några större ambitioner för ungdoms- och juniorverksamheten i form av resultat, utan istället genomdriver en ständig och långsiktig satsning, bäddar för en bra förening i många avseenden.

Jag har tillåtits att utvecklas i min egen takt, vilket jag tror är en stor anledning till att jag är aktiv än idag.

Förutom hemmaklubben har även hennes tränare, Roland “Rolle” Bergman, betytt mycket för Moas kravlösa inställning till friidrottsutövandet.

– Rolle är min nuvarande största förebild på något sätt – kanske för att vi alltid har haft ett så bra samarbete. Han har aldrig pressat fram något, utan har i största möjliga mån försökt plocka fram det som gör att det blir roligt. En annan stor förebild för min idrottskarriär är Malin Ewerlöf, som var en framgångsrik löpare i klubben när jag var yngre. Eftersom det ofta blir mycket fokus på killarna betydde det något oerhört att i så ung ålder få se att man som tjej kunde lyckas.

Trots att Moa själv ser tillbaka på sina unga idrottsår med stor positivism, anser hon att det finns många brister i hur man bedriver ungdomsidrott idag.

– Det verkar finnas en tro hos många att ju tidigare man börjar med en idrott, desto bättre kommer man att bli – trots att forskning flertalet gånger visat att det inte alls stämmer. Det där tänket tycks leva kvar hos många föräldrar och tränare, vilket leder till elitsatsning och selektering i alldeles för ung ålder. I själva verket är det ju en mängd faktorer som spelar in i huruvida en person kommer att lyckas eller inte, och det finns flertalet fall där idrottare blivit väldigt framgångsrika trots att de börjat långt efter att de fyllt 20.

Det verkar finnas en tro hos många att ju tidigare man börjar med en idrott, desto bättre kommer man att bli – trots att forskning flertalet gånger visat att det inte alls stämmer.

Hon vill även framhäva bristen på tränare som en stor problematik inom ungdomsidrotten:

– Överlag inom hela idrottssverige råder en stor tränarbrist, och det är något som föreningar ständigt jobbar med. Problemet är att det helt enkelt inte finns tillräckligt med resurser, och att det idag inte finns lika många som vill eller har möjlighet till att jobba ideellt. Vi måste undersöka hur man kan få in fler tränare i föreningssektorn – framförallt bland tjejer och kvinnor, som det idag råder stor brist på.