Magnus Wislander

Magnus Wislander, utsedd till 1900-talets absolut bästa handbollsspelare av Internationella Handbollsförbundet, är en av de få svenskar som samlat på sig hela 13 mästerskapsmedaljer och erövrat så mycket som tre OS-silver. Hans bedrifter inom sporten är många, men faktum är att handbollen endast började som ett tidsfördriv för stjärnan under vinterhalvåret då fotbollsverksamheten låg nere.

– Jag började spela fotboll när jag vara sex år ungefär, och precis som alla andra grabbar i den åldern skulle jag bli proffs. På den tiden spelade man egentligen bara fotboll på somrarna, och så fort vädret blev sämre lades träningarna ned. Jag och en kompis bestämde oss då för att börja lira lite handboll under vintern för att hålla igång, och det var på den vägen allt började. De första fem åren var handbollen egentligen bara ett komplement till fotbollen, som fortfarande var nummer ett. Men när jag som 15-åring började bli jagad av diverse erbjudande gick jag slutligen över till handbollen på heltid, och bytte från Tuve IF till Redbergslids IK (RIK).

Magnus menar att han har mycket att tacka sin ungdomsförening för – främst för att han tilläts hitta sin egen väg i idrottandet.

– Tuve IF var en liten kvartersförening ute på Hisingen i Göteborg, som erbjöd både handboll och fotboll. De lyckades etablera ett bra samarbete mellan de olika idrotterna, där alla ställde upp för varandra och var väldigt måna om att det inte skulle finnas några hinder för att utöva båda sporterna samtidigt. Det var dessutom väldigt få spelare i varje årskull, främst i handbollen, så ofta fick man slå ihop träningsgrupper och pussla med scheman för att få ihop träningar. Detta gjorde att en stark gemenskap växte fram, där alla var välkomna och alla som ville fick vara med och spela. Jag minns att vi hade en kille i handbollslaget som var oerhört flitig och aldrig missade en träning, men som inte lyckades göra sitt första mål förrän efter flera års spelande. Han fick vara med ändå.

En stor tacksamhet uttrycker han även till sin före detta tränare, Lars-Inge Larsson, som än idag är en stor förebild för Magnus.

– Lars-Inge fanns med mig i väldigt många år, och har betytt mycket för min idrottskarriär. När jag blev äldre och började elitsatsa växte vi ifrån varandra lite kompetensmässigt, men som barn- och ungdomstränare var han fantastisk. Framförallt sättet han hanterade spelare och speltid på var imponerande, och han var noga med att inte favorisera någon utan att låta alla vara med.

Idag är Wislander elittränare för RIKs A-lag, och har under sina år som aktiv föreningsmänniska stött på en rad brister i hur dagens ungdomsidrott bedrivs.

– En stor problematik jag ser i ungdomsidrotten idag, om jag bara ska nämna något, är att man slåss om barnens tid. Istället för att se till barnens bästa tvingar man dem att alltid vara med på alla träningar, och att tidigt specialisera sig till en idrott. Den här rörelsefriheten mellan idrotter som jag upplevde när jag var liten finns inte kvar längre, och någon som inte har möjlighet att närvara på alla träningar blir ganska snabbt utesluten. Om jag går ner till en fotbollsförening och säger att mitt barn enbart kan vara med på tisdagsträningar för att han har handbollsträning på torsdagar, kommer föreningen i fråga troligtvis inte vilja ha med honom över huvud taget. Det är väldigt tråkigt tycker jag.

Den här rörelsefriheten mellan idrotter som jag upplevde när jag var liten finns inte kvar längre, och någon som inte har möjlighet att närvara på alla träningar blir ganska snabbt utesluten.

Men att specialisera sig tidigt och elitsatsa på ungdomar är inte enbart något negativt, menar Magnus, och fortsätter:

– Specialisering i sig behöver inte nödvändigtvis vara problematiskt i alla lägen – det är ju just genom ett smalt fokus som vi får fram många duktiga idrottare tidigt. Jag ser inget fel i att vissa föreningar bygger hela sin verksamhet på just proffssatsning och elitidrott, så länge de är öppna med att det är just det de gör. Då hamnar beslutet istället hos ungdomarna och deras föräldrar, som själva kan välja att avstå från sådana föreningar om de önskar.

En annan brist med dagens ungdomsidrott, enligt Magnus, är den höga kostnaden som är förknippad med att vara involverad i en sport.

– Det finns idag väldigt få människor som frivilligt ställer upp och jobbar ideellt för föreningar, och det blir allt färre eldsjälar runt om i Sverige. Detta driver så klart väldigt höga kostnader, som resulterar i höga avgifter för medlemmarna. Idag, till skillnad från när jag var ung, är det även ett väldigt stort materiellt fokus inom föreningar. När jag var liten hade vi en liten källarlokal, som kanske inte var världens flådigaste men som var fullt tillräcklig för att utöva föreningsverksamhet i. Idag ska ju helst klubbstugan vara på 400 kvadrat och ligga precis jämte planen – något som driver kostnaderna ytterligare. Kanske borde föreningar idag nöja sig med att ha det lite sämre, för att på så sätt kunna sänka avgifterna och skapa möjligheter för fler att kunna idrotta. Det viktiga är ju trots allt det man presterar när man är ute och rör på sig – inte om föreningen har en bastu eller inte.