Att tappa medlemmar kan vara förödande för en föreningen – men hur man ska arbeta för att behålla dem är sällan prioriterat. “Jobbar man som man gjort tidigare kommer man också få exakt samma resultat” säger John Dohlsten som har enormt mycket kunskap om området. Med honom har vi pratat om det som inom idrotten kallas ett behållarperspektiv och varför det är så viktigt.

John Dohlsten

Har tidigare varit fotbollstränare på elitnivå men blev kontaktad av Göteborgs friidrottsförbund för ett samarbete. Driver nu ett forskningsprojekt om elitidrott ur ett hållbarhetsperspektiv i deras regi.

Berätta lite mer om vad ditt forskningsprojekt innebär!

Jag har alltid tyckt att ungdomsidrott är spännande och någonstans är det ju det som leder till elitidrott. Forskningen är tänkt att mynna ut i en metod om hur man ska kunna hjälpa svenska elitidrottare över tid. Det handlar mycket om att behålla bra hälsa, vara skadefria, må bra och samtidigt prestera på topp.

Vi vet att du länge också har arbetat med ett behållarperspektiv inom barn- och ungdomsidrott, hur hamnade du på den banan?

För tio år sen var det trendigt att titta på varför man slutar idrotta. Man fick då ganska enkla svar i att det helt enkelt inte var kul längre, men att man inte kom mycket längre än så intresserade mig. Det spännande låg istället i varför personer väljer att stanna kvar, och vad föreningar lyckas med när få aktiva lägger av.

Varför är det egentligen så viktigt att behålla barn och ungdomar i föreningslivet?

För att kunna bli en bra elitidrottare finns det bara en enda sak som har betydelse: att du är med i en förening och idrottar. Allt annat är bara spekulationer. Jag tycker dock att det som är viktigt är att ungdomsidrott inte finns till för att det ska bli elitidrottare av alla. Idrotten ska vara en folkrörelse, och nästan ännu viktigare idag är att det fokuserar på en uppfostran där man jobbar med demokrati, värderingar, samarbete och möjligheten att få träffa olika människor. Det är grunden i idrottsrörelsen, och jag tror att det är viktigt att vi hittar tillbaka dit.

Vad är den vanligaste anledningen till att man lämnar föreningslivet?

För 10-15 år sedan tappade man flest i början på tonåren när gymnasiet hägrar och idrotten blir mer specialiserad. På senare tid är det snarare vanligt att man slutar redan i som 11-åring med synsättet att “är det inte kul ställer jag inte upp”. Det är svårt att säga varför varje individ inte finner nöje, men generellt sett handlar det ofta om att känslor som att man inte passar in, att träningen inte är anpassad efter ens individuella förutsättningar eller att man inte får vara med på sina villkor.

Hur kan man bedriva en framgångsrik verksamhet där deltagarna är med på sina individuella villkor?

En vanlig missuppfattning är att “vara med på sina villkor” handlar om att man bara tränar när man känner för det. Så är inte fallet – mycket av idrotten handlar om att kunna anpassa sig efter andra personer och olika typer av sammanhang. Snarare är det innehållet och syftet som bör vara upp till var och en. Kan man skapa träningar där individen är i fokus snarare än nästa match har man kommit ganska långt. Barn- och ungdomsidrotten är formad utifrån vuxenidrottens normer, och det ställer till det eftersom syftena är helt olika. För ett barn kan värden som en klubbstuga och ett lagemblem vara väldigt viktiga, något som ofta glöms bort när fokus enbart ligger på resultat.

Hur kan en förening inleda ett arbete med behållarperspektiv?

Det viktigaste man behöver göra är att bestämma sig varför man finns till och därefter börja arbeta utifrån det. Jobbar man som man gjort tidigare kommer man också få exakt samma resultat. Jag tror mycket på att föreningen behöver utbilda sig och sina ledare utifrån ett behållarpespektiv, kompetens som man inte är van vid att arbeta med. Det viktiga i detta fallet är inte det idrottsspecifika, utan snarare att lära sig hur man ska lyckas på andra plan.

I praktiken handlar det mycket om att se över andra möjligheter. Jag har sett framgångsrika föreningar där man lyckas få ihop att vissa tränar en gång i veckan medan andra tränar tre eller fyra i samma lag. Där blir det extra tydligt hur mycket skillnad nytänkande gör – för de som tänker traditionellt skulle demonstrativt säga att “nivåskillnaden blir alldeles för stor”. En annan sak som brukar leda till stort engagemang är när kommunen går in och hjälper till att fläta ihop verksamheter. Då kan kompisar tillsammans gå till träningen och på måndagar spela fotboll men på onsdagar går den ena in i musiklokalen istället.

Att erbjuda fler möjligheter kräver mer resurser, hur arbetar man med att de också får vara med på sina villkor?

Som vuxen i ett ideellt sammanhang handlar det mycket om att hitta glädjen i att få vara med och påverka. Det krävs ett genuint engagemang, och även om det måste komma inifrån kan man skapa en känsla av att göra skillnad. Generellt sett brukar föreningar som utbildar sina ledare också behålla dem längre, det är värdeskapande på lång sikt.  

Johns tre bästa tips:

1

Se över hur ni kan arbeta nytänkande

2

Utbilda ledare och föreningsansvariga

3

Lägg ert fokus på individer istället för resultat

John håller föreläsningar om idrott ur ett behållarperspektiv, kontakta gärna honom på info@johndohlsten.com för en förfrågan!