Anna Laurell Nash

Efter att ha hoppat av sina organiserade idrotter sökte Anna Laurell Nash ett nytt sätt att hålla igång på och bestämde sig för att testa boxning – men ganska snabbt kom sporten att bli mer än bara en motionsform. Med två guld från VM, tre från EM och hela sju från SM blev hon den första kvinnan att utses till Årets boxare i Sverige. För henne är boxningsringen en välkomnande mötesplats för människor med olika bakgrund, förutsättningar och ambitioner.

– Jag började boxas ganska sent, när jag var ungefär 17 år gammal. Innan dess hade jag bland annat dansat balett och spelat basket i över tio år, och när jag slutat med det började jag snabbt att leta efter ett nytt sätt att motionera på. Då fick jag höra att boxning var en väldigt bra träningsform, och bestämde mig för att gå ner och testa. Tanken från början var att jag inte skulle slå mot någon, och att ingen skulle få slå mot mig, men det ändrade sig ganska snabbt.

Tanken från början var att jag inte skulle slå mot någon, och att ingen skulle få slå mot mig, men det ändrade sig ganska snabbt.

Att Anna vågade prova på boxning har hon Lunds Boxningssällskap (BS) att tacka för, och den särskilda gruppen de organiserade för att välkomna fler tjejer.

– På den tiden, i slutet av 90-talet, fanns det inte särskilt många damboxare, och det hela sågs på som lite udda. Då startade Lunds BS en grupp bara för tjejer, för att vi skulle känna oss mer välkomna. De avsatte en tid på boxningsklubben som enbart var avsedd för tjejer, och bortsett från tränarna fick inga grabbar vara i lokalen. Tjejerna skulle få prova på boxningen i fred, utan några som helst tankar på vad som ansågs vara kvinnligt respektive manligt. Så jag och några tjejkompisar vågade oss dit, och vi fick ett fantastiskt mottagande. Även om jag var en ganska tuff tjej med mycket skinn på näsan så gjorde det mycket för mig att få prova på sporten på det viset. Efter ett par träningar med tjejgruppen blev det sedan naturligt för mig att gå över i den gemensamma gruppen.

Lunds BS blev inte bara Annas väg in i boxningsvärlden, utan klubben fortsatte även att stötta henne genom hela karriären.

– Lunds BS fanns där för mig från dag ett. De såg att jag hade potential och peppade mig till att våga satsa. De stöttade mig både känslomässigt och ekonomiskt, och såg till att jag hade möjlighet att åka med på både träningsläger och tävlingar. Jag tror inte att det är många klubbar där ute som är så stöttande som Lunds BS var för mig, och det är jag otroligt tacksam för.

Mycket stöd fick hon även från killarna i klubben – speciellt när hon som kvinna inte accepterades i den mansdominerade boxningsvärlden.

– De största förebilderna för mig under min tidiga idrottskarriär var definitivt grabbarna på boxningsklubben. Några av dem tillhörde Sverigeeliten och vissa tävlade även internationellt, så att få träna med dem gjorde målet att bli bäst greppbart på något vis. Vi blev som en familj där alla backade upp varandra, och ständigt hade varandras rygg. Jag minns väldigt starkt att det ofta var män och gubbar som under tävlingar kom fram till mig och sa att tjejer inte skulle boxas och att jag inte hörde hemma där. Då fanns alltid killarna i klubben på plats för att stötta mig, vilket skapade en oerhörd trygghet. I vår klubb var alla välkomna, och tilläts att vara sig själva till 100 %.

 Jag minns väldigt starkt att det ofta var män och gubbar som under tävlingar kom fram till mig och sa att tjejer inte skulle boxas och att jag inte hörde hemma där.

Att alla, oavsett bakgrund, ska känna sig välkomna är något som Anna jobbar vidare med som tränare i sin nuvarande klubb, IF Linnéa i Stockholm, och något som hon önskar att fler föreningar tog efter.

– Vår filosofi är att alla är välkomna och att boxningen ska vara en plats för alla. Man måste inte elitsatsa om man inte vill, och vi erbjuder allt från nybörjargrupper och barngrupper till motionsgrupper och pensionärsgrupper – något som ger en otroligt skön blandning av människor avseende ålder och kön såväl som ursprung och ekonomiska förutsättningar. Detta är något som boxningen är väldigt bra på överlag som idrott, och något som man kan se i många boxningsklubbar. Boxningsringen blir en väldigt fin mötesplats och en plats för integration, som är lättillgänglig för alla. Många andra idrotter är dessutom betydligt dyrare än boxning, vilket gör att alla helt enkelt inte har råd att delta. Vi hade självklart också kunnat tjäna mer pengar som förening, men vi väljer att istället inkludera så många människor som möjligt.

Den ekonomiska faktorn är inte den enda bristen Laurell ser i dagens ungdomsidrott, utan hon vill även lyfta problematiken med elitsatsning i tidig ålder.

– Jag är väldigt för att man ska få prova på många olika idrotter och utsätta sig för många olika miljöer, och inte specialisera sig till bara en sport tidigt. Det är även den filosofin vi driver på klubben, och innan man blir senior uppmuntras man att köra flera sporter samtidigt. Självklart är det så att om man vill lyckas inom en idrott måste man börja smalna av förr eller senare, men i många fall är att utöva mer än en idrott bara något positivt. Kroppen och hjärnan utmanas på olika sätt, skaderisken blir mindre och ungdomarna håller sig motiverade längre. Jag tror att idrottandet blir roligare i längden om man som ungdom tillåts att testa flera olika sporter.

“Jag tror att idrottandet blir roligare i längden om man som ungdom tillåts att testa flera olika sporter.”

Anna menar att lösningen till ungdomsidrottens många problem är svår att definiera, men att mycket ligger i föreningsformen som sådan.

– i Sverige förlitar sig idrotten otroligt mycket på den ideella verksamheten – att folk ställer upp och att det finns eldsjälar som driver klubbar och föreningar på sin fritid. Även om jag själv tillhör de ideellt arbetande inser jag att det är ett ohållbart system i längden. Det blir allt färre och färre som ställer upp med sin ideella tid, och allt fler och fler ungdomar som vill idrotta. Tanken med ideella verksamheter är väldigt fin, men vi måste börja fundera över hur vi kan göra systemet mer hållbart. Det är hemskt att vi inte kan ta hand om alla barn och ungdomar som vill idrotta idag.