Alexandra Tecle lyfter idrottens unga till ledande positioner

Alexandra Tecle har varit en baskettjej hela sitt liv. Hon spenderar stora delar av sin vardag i KFUM JKS Baskets lokaler och i april blev hon prisad med Kungliga stiftelsen Ungt Ledarskaps stipendium Kompassrosen. Hon vill skapa en idrott som ska vara kul och med ett inkluderande ledarskap vill hon lyfta unga ledare till ledande positioner.

– Jag har spelat basket sedan jag var 5-6 år gammal. Det hela började med ett superpeppande skolbesök av Blackebergs Baskets sportchef, där han fick basket att låta som världens coolaste sport. Så jag tog med mig några polare till provträningen och sen blev det basket. Det blev verkligen världens coolaste sport och vad jag tyckte om var dels att det var en lagsport, men också att jag hamnade med ett gäng som gjorde idrotten kul. Det handlade inte nödvändigtvis om att vara bäst utan det var en kul grej som vi gjorde tillsammans.

Så berättar den 21-åriga Skärholmstjejen om hur basketresan började, och ett decennium senare är hon fortfarande fast i basketens värld. Sedan det peppande skolbesöket har hon avancerat till att bli ledare, styrelseledamot och dessutom engagerad på regional nivå. Men att hon skulle bli ledare, det var inte en självklarhet.

– Min tid som tränare började egentligen med att en annan tränare hade parkerat sin bil lite tokigt. Han var tvungen att gå ut och flytta på bilen och frågade om jag, som var en riktig hallråtta, kunde hoppa in under tiden. När han kom tillbaka in i hallen fick jag förfrågan om jag inte ville fortsätta hjälpa till som hjälptränare, med tanke på att jag ändå var på plats i hallen innan mina egna träningar. På den vägen är det. Jag kombinerade min egen träning med att vara tränare och när jag sedan slutade spela organiserat, så gick jag över helt till att vara tränare.

Sedan den dagen har hon arbetat kontinuerligt med sitt ledarskap och landat i en bild av vad bra ledarskap är.

Alla behöver inte vara bra på samma sak, men man behöver vara bra på sin sak.

– För mig handlar det om att kunna se individerna i gruppen. Alla behöver inte vara bra på samma sak, men man behöver vara bra på sin sak. Som ledare ska man få ihop det – hitta syftet och pusselbitarna som gör att man får ihop en grupp. Alla behöver inte vara snabbast eller vara den som tar mest poäng, men alla kan bidra med sina bedrifter och det gör att gruppen lyckas, säger hon och fortsätter:

– I mitt eget ledarskap lägger jag stor vikt vid att idrotten ska vara kul. Det är anledningen till att jag själv är kvar. Även om vi var duktiga så fanns det ingen press på att vi behövde leverera vinster på det sättet – det finns fler vinster än serietabeller. Därför försöker jag tänka på att allt inte behöver vara så fyrkantigt. Bara för att det är basket vi håller på med så måste inte basketträning alltid vara det rätta. Det finns en social aspekt som är minst lika viktig och i mitt ledarskap är idrotten ett sätt att fostra goda samhällsmedborgare.

Vad som drivit henne framåt är en ständig nyfikenhet och en önskan av att bli av med den exkludering som kommer från idrottens allt för vanliga uttryck “det har alltid varit såhär”.

– Om vi vill fortsätta vara den inkluderande folkrörelsen som vi säger att vi är så kan vi inte alltid göra som vi en gång gjort. Vi kan inte bli historielösa, men vi måste lära oss av det vi har gjort för att bli bättre. Vårt samhälle ser inte ut som det gjorde för 50 år sedan, då alla idrottade när de var barn, utan idag finns det barn som väljer bort idrotten. Då är frågan “Varför?”. Det är nyfikenhet som driver förändring och vi måste våga ställa varför-frågorna. Det driver mig framåt.

Med förändringens starka vindar blåsande i ryggen ser hon även stor potential för unga ledare att ta större plats i idrottsvärlden.

– Jag tror att vi unga är mycket mer vana vid förändringar och svängningar på samhällsnivå som en äldre generation kanske inte är lika vana vid, utan som de kanske mer har blivit tvungna att anpassa sig till. Vi har växt upp både i den analoga och den digitala världen och jag tror att det kommer med mycket förändringskraft. Vi ser hur ledarskapet måste ändras nu när allt mer sker på nätet.

Hennes inkluderande ledarskap och hennes arbete för att lyfta unga krafter till ledande positioner var dessutom en av de saker som gjorde att hon blev utvald till en av årets Kompassros-stipendiater.

Ska man göra förändring på riktigt måste man också ha mandat att göra förändring. Om unga diskuteras ska de också inkluderas.

– Jag tror att om man vill göra förändring så måste förändringskrafter in i markens korridorer. Vi måste sluta dra ursäkter som “vi har försökt få med de unga men de vill inte sitta i ungdomsrådet”. Jag menar att de ska inte ha en plats i ungdomsrådet, de ska ha en styrelseplats. Ska man göra förändring på riktigt måste man också ha mandat att göra förändring. Om unga diskuteras ska de också inkluderas.

Men även under förändringens hårda tider krävs dock att man vågar se allt det bra som idrotten gör. Den ideella världen är ett pussel och utan alla som kokar kaffe, kör barn till matcher osv hade pusslet inte få ihop. Det är något som Alexandra verkligen vill framhäva

– Vi måste peppa varandra mera! Det är något som andra sektorer är mycket bättre på än den ideella. Jag säger: Dröm stort! Den ideella sektorn är inte något som bara ligger vid sidan av utan det är också en karriärsväg som framför allt skapar goda medborgare. Att få engagera sig ideellt är ett privilegium!

Foto: Nathalie Malic/Stiftelsen Ungt Ledarskap